detta är på allvar, detta är starkt Det är djärvt. Det är oberoende. Först vill jag bjuda på ett citat ur boken som jag ska recensera. En poet är inbjuden till en Gymnasieklass. Hon läser sin dikt.
"Jordkocka jordkocka ich du vart moloken
Ingenting eller allting
icke sa Nicke, men du är du."
Eleverna skall sedan skriva ner sina intryck och lämna till poeten. Och, jag citerar:
"Jag utger mig inte för att vara någon särskild stor kännare av poesi (om man med kännare menar människor som läst litteratur-vetenskap på universitet och istället för att lita på sitt eget omdöme eller sina känslor i stället väljer att läsa poesi som andra läser matematik), men jag skrev i alla fall på pappret som gick runt: "Skit ner dig!" Inte överdrivet moget kan man så här i efterhand tycka."
Det är bland det roligaste jag har läst. Omoget? Säkert. Samtidigt fångar det lyrikens känsla - är det inte på riktigt, så skit ner dig, för detta är på allvar. I den korta meningen finns hela litteraturens motstånd samlat. Jag önskar att jag själv hade kunnat skriva just det - en smula oftare, en smula öppnare.
Det har knappast saknats handböcker i konsten att skriva - och inte heller har det precis varit en bristvara med litteratur som undersöker lyrikens och prosans möjligheter. Det avgörande problemet är naturligtvis att de flesta utgivna böcker i dessa genrer har varit undermåliga - för att inte säga patetiska. Om fokus inte har legat på mer eller mindre kreativa skrivövningar som "skriv om ditt rum med tio ord" så har det istället handlat om "ordets dialektiska rum som en transparant hinna". Medelvägen, den väg som ytterst har som mål att visa på framkomliga vägar till skrivandet har fattats. Det en skrivande människa ytterst behöver, före, under och efter skrivakten är hopp, förtröstan och en spark i arslet. Det får man av Marcus Birro, nu när hans Diktskola utkommer. Jag överdriver inte. Detta är dels det roligaste som jag har läst i genren, men också - på samma gång - det ärligaste och det modigaste. Birro skapar en förtrolighet i sin text. Det finns hela tiden en biografisk klangbotten. När han skriver om tips till diktuppläsningar eller hur en refusering går till väga - så berättar han samtidigt om sig själv. Hela tiden med ett drivet, hårdnackat språk som inte väjer för att vara grym:
"Får du ångest av att skriva? Men skit i det då!"
Marcus Birro har tidigare publicerat två diktsamlingar och tre romaner - och på ett plan fungerar denna hybrid mellan självbiografi och diktarskola som den enda egentliga bok man behöver när man kastar sig ut i bokstävernas hav.
Jag är imponerad. Besegrad.
Helsingborgs Dagblad 2003-10-06
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar